Artikel ur tidningen Hästen nr 3/98

 

Häst och människa i harmoni

av Percy Davidsson

 

- De jag helst vill representera, det är hästarna, säger Percy Davidsson, en av den nya tidens hästmänniskor, som vill att man stannar upp och ser efter hur man hanterar hästen. Den ny-gamla tanken att kommunicera med hästen, den insikten hade många gamla hästmänniskor. Den insikten söker också många av de yngre, när man inser att våld, tvång och hårda tag inte fungerar, utan hindrar kommunikationen rned hästen.

 

Redan för 2.000 år sedan sa en av världens första mästare på ridning, Xenophon, "Kommunikation är nyckeln till allt framgångsrikt arbete med hästar". Fortfarande idag, 2.000 år senare, med masser av bevis på vägen att Xenophon hade rätt, så handlar hästsport väldigt mycket om teknik och utrustning och väldigt lite om kommunikation. Ja, det är väl nästan så att i vår stressade plastvärld, så blir detta än mer påtagligt. Det ska vara snabba, gärna tekniska eller utrustningsmässiga lösningar på problem som egentligen är rent psykologiska. Och vi glömmer att vi faktiskt sysslar med levande, tänkande, kännande varelser.

Hästen är så sensibel

En häst är så sensibel att den känner en fluga som landar på dess rygg, så sensibel att den känner vad vi människor fokuserar på, känner om vi är rädda,arga och så vidare.Ändå använder vi skarpa bett, kedjor, inspänningstyglar, piskor och våld istället för att försöka använda hästens sinnen och få den att göra det vi vill med hjälp av kommunikation.

Hjärnan hos en häst är ungefär stor som ett plommon, vår mänskliga hjärna är stor som en grapefrukt. Vår respektive intelligens och tankekapacitet står ungefär i proportion till storleken. Ändå fordrar vi människor att plommonet (hästen) ska begripa grapefrukten (människan) när tvärtom är det enda möjliga.

Äldre hästkarlar

Vad var det som gjorde att vissa av framförallt äldre stammens hästmänniskor nästan på ett intuitivt sätt fick hästar att lugnt fungera i alla sammanhang? Har vi i dagens stressade mekaniserade sarnhälle förlorat en del av samhörigheten, kommunikationen med och förståelsen för hasten? Och måste vi i så fall fortsatta så?

En gammal legendarisk hästkarl här på västkusten "Rune i Vävra" har jag personligen sett göra följande: Utan problem hämta en häst i hagen som ingen annan klarat att fånga. Hur lugnt som helst visa hästar på premiering, hästar som av andra uppfattas som "helgalna". Lasta hästar som uppfattas som olastbara. Varför fungerade det för honom, det som andra hade sådana svårigheter med? Jo,han har en livslång erfarenhet av hästar, en intuitiv förmåga att förstå dem och kommunicera med dem, så att de förstår vad han vill ha dem att göra.

Hur få erfarenhet redan som ung?

OK, hör jag någon säga, men hur får jag 50 års erfarenhet, jag som bara är 20 år? Nja, enligt vad jag har hört så var Rune väldigt bra med hästar redan som ung och då hade han inte 50 års erfarenhet.

Enligt mitt sätt att se det så är kunskapen att hantera häst så facinerande, för att man aldrig blir fullärd. Hela livet kan man vakna varje morgon och tänka "idag ska jag lära mig nåt nytt". Den som tycker sig vara fullärd, han har fastnat rejält.

Erfarenhet kan vara en ypperlig tillgång för människan, men paras den inte med vetgirighet och nyfikenhet, så kan det vara den värsta hämsko som finns för utvecklingen.

Det blir också väldigt lätt så att man,utan att reflektera, gör som man ser andra göra. Vilka heller inte har reflekterat över varför de; gör som de gör. Alltså gör alla som de gör, för att alla andra gör som alla andra gör och så vidare.

 

 

En speciell förmåga

I Sverige och på många ställen i världen i övrigt finns det hästmänniskor, som haft och har en speciell förmåga att komrnunicera rned hästar och därför också har uppnått exceptionella resultat. Framförallt så har i USA och Australien funnits och finns legendariska tränare, som har en unik förmåga att föra kunskapen vidare, exempelvis Tom Dorrance, Ray Hunt, Pat Parelli, Monty Roberts, John Lyon och många fler. I deras fotspår följer också yngre tränare som Gail Ivey, Leslie Desmond, John Moore och John Rickett. Några har även varit i Sverige och haft kurser.

Alla dessa tränare har olika ideér om metoderna, men det viktiga är att de arbetar utifrån samma värdegrund:

Utgå alltid från hästen. Försök förstå och läsa hästen och försök få hästen att förstå och läsa dig. Utbilda och hantera hästen med hjälp av kommunikation, förståelse och psykologi istället för, som ofta sker, med mekaniska anordningar, våld och tvång.

Natural eller Good Horsernanship Denna rörelse som av somliga kallas Natural Horsemanship och av andra Good Horsemanship är alltså ingen ny företeelse, utan grundar sig på den samlade kunskapen från duktiga,

insiktsfulla hästrnänniskor sedan hundratals år tillbaks. Genom att många av ovanstående tränare är cowboys från början, så har ideologien kommit att förknippas med westernridning vilket naturligtvis är helt fel.

Det finns mig veterligt inget område inom hästsport som inte skulle fungera ännu bättre om kommunikationen mellan häst och människa fungerade så att hästen i alla situationer var lugn och samarbetsvillig.

 

 

En fantastisk skatt

Bland hästmänniskor och i hästtidningar har tankar och aktiviteter kring Natural Horsemanship ofta väckt våldsam debatt. Inläggen har inte alltid varit så väldigt balanserade och många gånger har okunnighet och besserwisser-mentalitet från både Natural Horsemanship-företrädare och den klassiska hästvärlden varit påtaglig.

Det finns en fantastisk skatt att gräva ur när det gäller hästkunnande både på den klassiska sidan och när det gäller Natural Horsemanship. Att inte vara öppen och ta åt sig av det bästa av respektive lärdomar , gör alla till förlorare inte minst den som jag helst representerar, nämligen hästen.

Till Startsidan
Till Startsida Häst Till Startsida Familj